Staffan Valdemar Holm: Ingmar Bergman
Ingmar Bergman tänker man då…No man is an island.
Teater? Bergman var väl filmregissör tänker väl många. Jo, det var han och en fantastisk filmregissör, men teatern var hans största kärlek. Man behöver bara titta på hans filmer för att förstå detta.
De internationella myterna om Bergman var mycket underhållande att läsa. En fransk tidning trodde att han isolerat sig i Faro, på Algarvekusten i Portugal. De hade försummat de viktiga tecknen över a och o i svenska språket.
Ingmar har nog aldrig satt sin fot i Portugal och var antagligen nöjd med missförståndet.
Hade han inte utsett sin självvalda exil på sitt eget S:t Helena för att uthärda frånvaron av teaterns tvetydiga gemenskap? När han visste att han inte orkade längre, inte längre hade krafter att vara så bra som han ville vara. Uttömd och ensam!
Han satt tryggt på sin ö med sina demoner. Han längtade ofta tillbaka till den gemenskap inom teatern som han flytt eftersom han inte längre kände han kunde leva upp till denna gemenskaps krav rent professionellt. Han sa det mer än en gång när vi talades vid per telefon: ”Jag saknar dem som fan, sörru!”
Men i nästa sekund frågade Ingmar om jag sett den eller den uppsättningen från Berlin, München eller Paris. Han var 100 % uppdaterad och hade tillgång till varje möjlig TV-kanal som sände teater.
Där satt Ingmar Bergman på en ö i självvald isolation, mitt i Östersjön och hade så mycket koll.
För mig är denna festival tillägnad själva bilden av denna människa, utslängd på en ö, som i sin tur är utslängd i ett nordligt beläget innanhav – en människa som in i det sista lyckats bevara sin nyfikenhet och inte givit vika för periferins arrogans.
Ingmar Bergman befann sig inte bortom, över eller hinsides den nutida teatern.
Utan mitt i den.