Att avkläda sig masken, visa sin rätta person
Musik består även av tystnad. Vad hör vi om vi lyssnar till den? Vågar vi lyssna helt öppet på tomheten? Musiken skall förmedla en närvaro, en upplevelse av nuet, rummet och tystnaden. För utan tystnad, ingen musik.
Med Ingmar Bergmans svartvita drama Persona som utgångspunkt, iklädda svarta silhuetter från Fifth Avenue Shoe Repair, söker vi oss in mot musikens mittpunkt, ett epicentrum för dess kommunikativa kraft och den dialog som uppstår då orden uteblir.
30 maj 17.30-18.00, 1 juni 19.15-20.15, 2 juni 19.00-19.30, Tornrummet, Dramaten
Fri entré
Medverkande: Karin Hellqvist, violin och Adina Rydqvist, cello
Persona är en del av ett tvärkonstnärligt samarbete mellan unga musiker, tonsättare och arkitekter. Det tar form genom musikaliska gestaltningar på starka platser för att undersöka kommunikationen mellan utövare, publik och rum. Projektets initiativtagare är Adina Rydqvist och Karin Hellqvist, musiker, tillsammans med strata arkitektur AB, Katarina Lundeberg & Petra Gipp.
Vad säger oss tystnaden om vi lyssnar till den? Och vad kan vi säga med tystnad? Vi undersöker den kommunikation som uppstår mellan publik och musiker, mellan rummet och åhörarna. Kanske når upplevelsen oss annorlunda då musiken och rummet är vårt kommunikationsmedel istället för talade ord?
Persona framfördes i Dramatens Tornrum, ett starkt och avskalat rum som vanligtvis inte används som konsertsal. Vi sökte oss därigenom bort från en förväntad konsertsituation och fokuserade än mer på det som sker i ögonblicket då publik möter musiker.
Kan vi vara helt öppna inför mötet med musiken och
rummet och kan vi ohämmat ta emot det den har att säga?
En ung generation tonsättares musik speglar vår samtid och gestaltar i ton det som ibland inte kan sägas med ord; människors ömhet, relationer, tillkortakommanden, kärlek och tillit.
I kläder från Fifth Avenue Shoe Repair
Fifth avenue shoe repair finner
sin inspiration i att bevara
traditionen och samtidigt bryta mot dess normer. I dramatiska, svarta silhuetter både förstärks och förvandlas den mänskliga anatomin. En evigt pågående process mellan de båda extremerna.
Eventail av Magnus Bunnskog (2002/2005)
En ung kvinna döljer sitt ansikte bakom en solfjäder. Hur hon slår upp den och fäller ihop den är en hel berättelse. En handleds impuls, ett ögonkast, ett dolt leende, en väntan. En dialog med tystnaden. Ett flyktigt och skissartat personporträtt.
Ukagami av Rei Munakata (2007/2009)
Två ninjor i vild duell. En svärdkamp på liv och död. Heder, samspel och parering. En
nära kamp och personlig tolkning av två kvinnliga kombatanter. Vad sker mellan sammandrabbningarna? Sjunger stålet eller håller vi andan? Versionen för violin och cello är beställd för Persona och Bergmanfestivalen och uruppförs under festivalen.
Utmarker av Esaias Järnegaard (2008)
Likt ett öde landskap, torrt och envist. Att lyssna till tomhet eller den vibrerande tråden hos en glödlampa. Tomheten för oss närmare varandra, likt magneter dras vi till varandras energi. Att lyssna nära, tätt och till en nyanserad färgskala.
Toccatina av Helmut Lachenman (1986)
Toccata, att röra sitt instrument. Liksom barockens toccator är denna moderna klassiker en virtuos fantasi över violinens mest subtila, lågmälda och oväntade ljud. Tagel mot snäckan som avslutar fiolhalsen, stråkens metallskruv mot en dämpad
sträng… och all tystnad däremellan.
Navigo av Nils Henrik Asheim (1999)
Musikalisk navigation, att hålla sin egen kurs men fortfarande förhålla sig till det som händer runtomkring. ”…a waiting, frozen attitude between events, let things happen suddenly, surprisingly”. Vad uppstår i friheten med ett halvt manus?
Stockholm 2009-03-30
Blogginlägg
Foto